2007-06-17

Vad är målet? - en jojobantares bekännelser

Det är väl inget att gå ner 25k! Det har jag gjort med råge de senaste 20-25 åren. Jag skulle tro att jag gått ner bortåt 75 kg innan den här viktnedgången. Det korkade var att jag gick upp dem igen, och lite varje gång, till för säkerhets skull.

Vi har provat nästan allt - viktväktarna, "sahlgrenskametoden", Montignac, GI, KPF. Vi har läst om de flesta bantningsdieter som finns och vet precis hur man gör. Varje viktnedgång har nått sina avsedda resultat, men det har inte hållit i sig. Kanske beroende på att målet varit kortsiktigt, det har gällt att snabbt komma ner i vikt, ofta inför sommaren. Förmodligen ett vanligt fenomen eftersom kvällstidningarna är fulla av "beach"-projekt. Ju närmre midsommar vi kommer desto fler kilo ner på allt kortare tid, enligt rubrikerna.

Om mitt mål har varit att gå ner i vikt så har jag definitivt lyckats. Vid det här laget har jag totalt gått ner min egen vikt. Målet kanske inte skall vara att "gå ner i vikt", utan istället vara att "vara vid en viss vikt", eller vid en viss kroppskänsla.

Inför den här viktnedgången bestämde jag mig för att bli av med all onödig tyngd som bara var tröttsamt att bära. Med min längd skulle det förmodligen innebära att bli av med ungefär 25 kg och väga 81-83kg. Eftersom det var så länge sedan jag var vid den vikten så bestämde jag mig för ett mål som innebar en känsla av komfort och välbefinnande snarare än kilo. Letade fram ett gammalt strandfoto från en greklandssemester och satte upp på insidan av badrumsskåpet. Det var min "målbild".

Eftersom det tagit mig många år att nå min maxvikt på omkring 107 kg, så bestämde jag mig för att nedgången skulle gå långtsamt. Det skulle vara OK om det tog 2-3 år, vilket i alla fall skulle vara snabbare än uppgången. Det innebar att det inte handlade om diet eller bantning, utan en långsiktig kostomläggning som skulle innebära att jag så småningom skulle nå och bibehålla min komfortvikt.

Min tinnitus gör mig trött. Att bära på 25 onödiga kilo gjorde mig ännu tröttare. Det var som att ständigt på omkring med en rejäl packning för fjällvandring. Ju tröttare jag blev desto mindre rörde jag mig, vilket ledde till att muskelmassan minskade och jag orkade än mindre. Insikten om detta ledde till att jag valde att jobba med både mat och motion.

2 kommentarer:

Viktoria Schiöler sa...

Många grattis - känn dej stolt! Och kämpa på!

Cecci sa...

Känner igen mig och blev sugen på att göra en överslags räkning på hur mycket man gått ner i vikt under alla åt, för att följa upp med viktuppgångar.
Eftersom jag själv varit totalt matfixerad och hållit på med bantning i så många år har jag nu skrivit ihop en stand up-föreställning om eländet. Kom gärna förbi och skratta om du har lust. En jojobantares bekännelser går i Stockholm i höst men kommer troligen att dyka upp lite över allt i landet i vår.
Lycka till med allt!